ont det gör ont...

Det är med vänner som med barn, man önskar man kunde ta över deras smärta. Lider dom - lider jag. Det enda man kan göra är att försöka stöda, men gör det verkligen någon nytta? Hur är det med min brutala ärlighet? Skadar den mer än den gör nytta? Ibland vill jag bara ta alla o bädda ner dem i min säng, jo och jag pratar inte om mina barn nu! Jag vill ge den enda trygghet jag vet att jag kan erbjuda, moderns trygghet, men det är ju inte riktigt så det funkar med vuxna människor, eller är det? Trygghet är väl vad vi alla söker egentligen? Med trygghet kommer ju allt annat eller? Styrka åt dem som behöver det idag! KRAM!